(bild och text från cdon.com)

Bok: Förr eller senare exploderar jag

Författare: John Green

Antal sidor: 307

Förlag: Bonnier Carlsen (Månpocket)

Serie: - 

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. 
Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö). 
Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte.
Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp. 
Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.

Egentligen vill jag inte skriva en recension på den här boken. Egentligen vill jag inte diskutera den över huvud taget. EGENTLIGEN VILL JAG BARA LIGGA I SÄNGEN OCH GRÅTA OCH SKRATTA OCH BARA TÄNKA PÅ DENNA FINA BOK. Ja, lite så är läget. Men jag tänker att jag ändå ska försöka sammanfatta mig lite om den, så att ni får läsa hur den påverkat mig, för det har den verkligen gjort. Det kan man lugnt säga att den har gjort (hänvisar till meningen skriven med caps lock). 

För det första vill jag prata om omslaget. Jag läste ett exemplar av det fula omslaget, det vita med dödskallen på. Jag gillar det inte alls. Jag tycker att just det omslaget är väldigt fult och om man jämför med orginalet tycker jag att det blir som ett skämt. Men. Sen finns detta pocketomslag också, det som är längre upp. Detta omslag älskar jag. Det är ett av mina favoritomslag nu eftersom det är så fint och jag älskar färgerna och lyktstolpen och paret. Mmm, mycket fint. Om man jämför detta med orginalet tycker jag att det är en klar förbättring. I love it, helt enkelt.

Och nu ska jag försöka prata om boken. Denna fina bok som har lett till både skratt och gråt. Jag vet att jag inte kommer kunna skriva en anständig recension av den, så letar ni efter det får ni läsa en annan recension. Letar ni efter en känslofylld recension av denna bok, fortsätt läs. 

Den här boken beskriver på ett sådant fint och nyanserat sätt hur det (antagligen) är att vara cancersjuk. Den beskriver med ett språk som flyter lätt men som beskriver saker såsåså bra, jag lever med dom i boken och jag känner deras känslor. Jag ser samma saker framför mig och det känns som att jag känner huvudkaraktärerna. Både Hazel och Augustus och deras föräldrar och Isaac känns så riktiga, det känns som att dom lever där i Indiana och finns där på riktigt. Deras känslor känns sanna, deras ord också. Hela boken är som om det skulle ha hänt på riktigt. 

Handlingen är utifrån sett antagligen ganska tragisk, Hazel är dödsjuk och i stödgruppen träffar hon bara andra cancersjuka människor. Men John Green, denna otroligt skickliga författare, får det inte att kännas tragiskt. För mig känns det fint och kanske lite sorgligt men så otroligt himla fint. För Hazel har insett att hennes liv kommer vara så och hon lever med det. Hon hatar det, absolut, men lever med det. Jag älskar hennes och Augustus diskussioner och jag älskar att dom båda vet deras öde men att det faktiskt inte spelar så stor roll i nuläget. Detta är en fin historia som alla bör ta till sig och läsa. För mitt i allt sorgliga och fina finns det väldigt bra skratt och flera gånger var jag tvungen att avbryta bara för att få le ett tag. 

Och samtidigt då, som jag fick avbryta för att le, fick jag även avbryta ibland för att gråta. Det går över mitt förstånd hur man, i samma bok, kan lyckas med detta. Att få läsaren att bli så berörd men samtidigt få den att skratta i nästa mening, det är helt otroligt. All heder åt John Green alltså. 

Karaktärerna tänker jag inte prata om då alla, som sagt, känns så riktiga och levande att allt bara får ett sammanhang och åh. Jag säger bara åh åh åh till karaktärerna. Så obeskrivligt bra och obeskrivligt fina. 

Detta har blivit min nya favoritbok, alla gånger. För att språket är så lätt men beskrivande, för att karaktärerna är så otroligt välgjorda och för att boken inte alls är förutsägbar, jag hade aldrig kunnat ana att slutet skulle bli som det var. LÄS DEN. NU. Jag är avundsjuk på er som inte läst den än, för jag skulle vilja uppleva det igen och igen och igen.