Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.

Vi höll oss för oss själva.

Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade.

Vi levde mitt i allt detta sprakande och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.

På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar..

Det här är en väldigt speciell bok. I början så gick den inte i mitt tycke men när man väl hade kommit in i boken, då var den bra. Jag tyckte i början att den var urtråkig och efter att ha läst ut hela så förstår jag varför - den påverkade.

I början verkade boken som en söt liten bok som handlade om tre tjejer som levde sitt liv med varann. Men sen började historien ta tag och inte nu förens efteråt så verkligen förstod jag varför jag inte tyckte att den var bra. Men det var för att jag var så irriterad på killarna i tjejernas klass och för att jag var såå irriterad på Kims (berättarpersonen) val. För jag tyckte inte att det var rätt, utan jag blev riktigt störd på det.

Men självklart var det för att Jessica skriver starkt. Hon skriver målande och man ser allting framför sig.

Ändå så är jag inte säker på om den blev mer än just bra. Det är en stark bok, men ändå så faller den kanske inte direkt i min smak.

Betyg: 6,5/10