I det här trädet
Bok: I det här trädet
Författare: Katarina Kieri & Per Nilsson
Antal sidor: 240
Serie: -
Förlag: Raben & Sjögren
Tag dig i akt, besinna dig, kom ihåg grundregel nummer 1A: Tyck aldrig synd om dig själv. Tycka-synd-om-sig-själv är ett träsk, en kvicksand som drar ner dig, som gör dina ögon dyiga, som förlamar dig, som gör dig dum och trög.
Vilsenpojken, är han en sån som tycker synd om sig själv? Som tänker att åh, varför är det ingen som vill upptäcka hur intressant och spännande jag är innerst inne, varför är alla andra så ytliga och dumma och falska, varför är det ingen som visar mig vägen hem?
Vet inte. Bryr mig inte. Ska aldrig tänka på honom igen.
En pappa som sviker.
En bror som tiger.
Den finaste vänskapen som plötsligt går sönder.
Och en annan som just börjat gro.
Två ensamma i en liten stad.
Vilsenpojken, är han en sån som tycker synd om sig själv? Som tänker att åh, varför är det ingen som vill upptäcka hur intressant och spännande jag är innerst inne, varför är alla andra så ytliga och dumma och falska, varför är det ingen som visar mig vägen hem?
Vet inte. Bryr mig inte. Ska aldrig tänka på honom igen.
En pappa som sviker.
En bror som tiger.
Den finaste vänskapen som plötsligt går sönder.
Och en annan som just börjat gro.
Två ensamma i en liten stad.
(text från bokus.se)
Den här boken har jag kollat på många gånger men jag har ändå aldrig tagit upp den. När jag frågade om råd hos bibliotikarien så tipsade hon om denna och lovordade den väldigt mycket. Jag har haft den ett tag liggandes hemma och i lördags tog jag upp den och började läsa.
Början är bra, man kommer snabbt in i boken och man vill hela tiden läsa mer. Idén med att två författare skriver vartannat kapitel har alltid varit en idé som jag har tyckt om. Även denna gång gjorde jag det, i början. Då tyckte jag om att läsa om både Siri och Jacob, båda har ganska skruvade familjesituationer och både funderar väldigt mycket. Ibland iakttar dom varandra också. Jag var stormförtjust i boken ända tills ungefär i mitten av boken. Varför vet jag inte, men så blev det.
Efter ungefär hälften så kände jag att nej, vad gör Siri i denna bok? Hon tjatar och tjatar om att man inte ska tycka synd om sig själv men det är det hon gör hela tiden. Och visst, hon har en svår situation men då behöver man väl iaf inte tjata om att inte tycka synd om sig själv om man nu gör det? I mitten så kände jag att jag enbart liksom ströläste kapitlen om Siri och bara väntade tills det var slut så att jag kunde få läsa om Jacob. För istället för Siris svåra situation och hennes gnällande så kom man till Jacobs svåra situation och hans funderande.
För mig så var Jacob mycket mer intressant än Siri. Han hade funderingar och en kompis att prata med. Han var en smart kille som faktiskt kunde tänka. Även fast Jacob inte är någon såndär St:Clair-karaktär så tycker jag att han är underbar på sitt sätt, han.. jag vet inte vad jag ska säga men han var faktiskt underbar på sitt sätt.
Jag är lite fundersam på hur jag ska sätta betyg på den här boken. För om man bortser från Siri så skulle den nog få en 8:a. Men om man bortser från Jacob skulle den absolut inte få mer än kanske en 3:a. Nej, jag sätter inget betyg på denna bok, det är kluvna känslor här alltså!
Kommentarer
Trackback
