Hej på er!

 

Idag har jag inte hunnit spela in någon video men det gör inget alls faktiskt! För dels har det inte förändrats jättemycket sedan sist. Jag har nått 28.000 på NaNoWriMo nu och älskar min historia och framförallt en av huvudkaraktärerna. :) Annars har jag läst ca 150 sidor i Harry Potter 5 och är så glad att jag äntligen har tagit upp den serien och fortsatt med den! :)

 

Men nu tänkte jag dela med mig utav en text från min anteckningsbok. Det handlar inte alls om böcker men jag hoppas att ni får ut något utav den i alla fall. Den skrevs på bussen igår eftermiddag och jag tycker att detta är himla viktigt!! Ni får gärna kommentera och berätta era upplevelser/åsikter om detta. Ämnet är SÅ viktigt!! Hoppas ni mår bra där ute i novemberkylan!! 

 

 

Jag har tänkt ganska mycket på alla kroppsideal på senaste tiden. Allas önskan att se annorlunda ut och ens egentliga tanklöshet. Självklart är det inte ens eget fel att man tänker såhär, det är uttänkt från modeindustrier och så vidare. Men om man tänker på hur mycket detta påverkar ens liv är det dumt att man inte inser att man kan stå emot. I alla fall lite. Varför låter vi några andra sätta gränser och mått på hur vi ska se ut? Hur kan vi ens bli påverkade så mycket av detta att vissa blir deprimerade och/eller begränsar sig själv? Jag har aldrig hört någon säga:

”Åh, jag är så nöjd över min kropp för den fungerar som den ska och skyddar mig när jag är sjuk. Den klarar av förkylningar och magsjukor och influensor alldeles galant!” Nej, aldrig någonsin har jag hört någon säga så. Istället ser vi våra fel, våra ”lite för tjocka/smala lår” eller ”det där extra fettet” på magen. Men frågan är: för vem är det ”för tjockt/smalt/mycket/lite”? Vem är det som tjänar på att vi tycker och tänker såhär om oss själva?

 

Jag fick som en uppenbarelse häromdagen när jag och en kompis pratade. Hela veckan hade jag känt mig osäker och jag visste inte riktigt varför. Då slog det mig, jag kände mig osäker eftersom min kompis kände att alla andras åsikter betydde väldigt mycket och jag höll inte med. Jag blev osäker för att jag hade blivit påverkad. Jag hade börjat ta åt mig av blickar och andras stilar. Jag hade ju aldrig brytt mig förut. Då undrar jag för vem i denna värld detta är bra för? Varförser man inte att man är bra och fin precis för den man är? Jag läste någonstans att man skulle se sig själv som vacker och inte smal/tjock. Jag kan inte annat än hålla med, för alla människor är vackra, fin och perfekta precis som dem är. Jag vet att det är klyschigt men det är så sant! Jag vet att varken mina kompisar eller min familj kommer att älska mig mer för att jag har en smalare mage eller en större näsa. För dem älskar mig för den jag är och det är så vi borde älska oss själva också. Precis för dem vi är, för det är vi själva värda.

 

Vi ungdomar har en väldig press på oss att ”passa in” och ska kategoriseras i olika boxar. Så fort du inte är i en box är det dig det är fel på, inte på samhället. Jag kan berätta att jag aldrig passat in i någon ram. Jag har alltid gått min egen väg trots normen. Men se på mig, jag mår hur bra som helst i alla fall. Man behöver ingen himla norm.

 

Tillsammans borde vi hylla mångfald och bredda våra ögon. För alla har något fint i sig och alla är bäst som dem är. Alla är bäst på att vara sig själv.

 

Så låt oss vara det. Bäst på att vara oss själva!!

 

Sedan i tisdags och min uppenbarelse har jag bara tänkt positiva saker om mig själv i spegeln och jag har varit tacksam för att min kropp fungerar som den ska. För vet ni?

Jag är bäst på att vara jag.