Viktigt!
Jag har tänkt ganska mycket på alla kroppsideal på senaste tiden. Allas önskan att se annorlunda ut och ens egentliga tanklöshet. Självklart är det inte ens eget fel att man tänker såhär, det är uttänkt från modeindustrier och så vidare. Men om man tänker på hur mycket detta påverkar ens liv är det dumt att man inte inser att man kan stå emot. I alla fall lite. Varför låter vi några andra sätta gränser och mått på hur vi ska se ut? Hur kan vi ens bli påverkade så mycket av detta att vissa blir deprimerade och/eller begränsar sig själv? Jag har aldrig hört någon säga:
”Åh, jag är så nöjd över min kropp för den fungerar som den ska och skyddar mig när jag är sjuk. Den klarar av förkylningar och magsjukor och influensor alldeles galant!” Nej, aldrig någonsin har jag hört någon säga så. Istället ser vi våra fel, våra ”lite för tjocka/smala lår” eller ”det där extra fettet” på magen. Men frågan är: för vem är det ”för tjockt/smalt/mycket/lite”? Vem är det som tjänar på att vi tycker och tänker såhär om oss själva?
Jag fick som en uppenbarelse häromdagen när jag och en kompis pratade. Hela veckan hade jag känt mig osäker och jag visste inte riktigt varför. Då slog det mig, jag kände mig osäker eftersom min kompis kände att alla andras åsikter betydde väldigt mycket och jag höll inte med. Jag blev osäker för att jag hade blivit påverkad. Jag hade börjat ta åt mig av blickar och andras stilar. Jag hade ju aldrig brytt mig förut. Då undrar jag för vem i denna värld detta är bra för? Varförser man inte att man är bra och fin precis för den man är? Jag läste någonstans att man skulle se sig själv som vacker och inte smal/tjock. Jag kan inte annat än hålla med, för alla människor är vackra, fin och perfekta precis som dem är. Jag vet att det är klyschigt men det är så sant! Jag vet att varken mina kompisar eller min familj kommer att älska mig mer för att jag har en smalare mage eller en större näsa. För dem älskar mig för den jag är och det är så vi borde älska oss själva också. Precis för dem vi är, för det är vi själva värda.
Vi ungdomar har en väldig press på oss att ”passa in” och ska kategoriseras i olika boxar. Så fort du inte är i en box är det dig det är fel på, inte på samhället. Jag kan berätta att jag aldrig passat in i någon ram. Jag har alltid gått min egen väg trots normen. Men se på mig, jag mår hur bra som helst i alla fall. Man behöver ingen himla norm.
Tillsammans borde vi hylla mångfald och bredda våra ögon. För alla har något fint i sig och alla är bäst som dem är. Alla är bäst på att vara sig själv.
Så låt oss vara det. Bäst på att vara oss själva!!
Sedan i tisdags och min uppenbarelse har jag bara tänkt positiva saker om mig själv i spegeln och jag har varit tacksam för att min kropp fungerar som den ska. För vet ni?
Jag är bäst på att vara jag.
Det du säger är så himla sant! Fick också den uppenbarelsen för inte så länge sen. Jag började på diet för att jag ville kunna äta mat med gott samvete utan att behöva gå upp i vikt. Sen läste jag Kroppspanik av Julia Skott och insåg att det är inte jag som är rädd för att gå upp lite i vikt, utan samhället. Alla dömer ut en direkt pga hur man ser ut, vilken storlek man har osv. Det suger fruktansvärt och det enda man kan göra åt det är att kämpa emot! Försöka komma på sig själv med samma tankar(för om vi erkänner för oss själva kan vi också döma andra ganska snabbt. Media är ganska bra på att hjärntvätta en sådär) och sluta med det. Plus att börja tänka positivt om oss själva. Jag brukar gå runt naken hemma mer bara för att vänja mig vid hur jag ser ut och därefter känna mig bekväm med det.
Du har så rätt, detta är så himla viktigt! Och jag önskar fler tänkte som du! :)
Mycket sant! Håller helt med till 100%! Jag brukade också vara extremt fixerad vid att se "snygg" ut. Att absolut inte gå upp för mycket i vikt eller komma osminkad till skolan osv. Det är sjukt att vi påverkas så lätt av media och andra människor på det viset "/ Det var väll i tvåan på gymnasiet ungefär som jag började tänka om och inte bry mig lika mycket. Jag tänkte liksom, precis som du säger, "jag mår bra, jag är hälsosam, min kropp fungerar som den ska." Sen så har man ju förståss dåliga dagar ibland då man klagar på precis allt, men det händer inte lika ofta längre. Önskar verkligen att fler kunde inse hur otroligt o-viktigt det är att följa en massa dumma ideal, och bara fokusera på att hålla sig friska och hälsosamma och glada.
Bra inlägg! Det är viktigt att påminna om det här problemet så att det inte glöms bort :)
Mycket bra inlägg och det är väldigt sant! Jag försöker,precis som du, att inte bry mig. Visst är jag onöjd med hur jag ser ut ibland, men då kan jag i alla fall tänka att jag vågar se ut som jag själv vill och inte klär mig som alla andra bara för att passa in. Jag sminkar mig t.ex. inte och det är väl ingen stor grej egentligen, men det är så skönt att veta att jag inte gör det för att jag faktiskt inte vill och att jag liksom klarar att stå emot :)
