Jag har tänkt på en sak väldigt länge men igår slog det mig på riktigt. Igår fick jag lösningen på mina tankar. Så jag tänkte dela med mig av dessa och jag garanterar inte logiska förklaringar eller korrekta känslor, men jag vill ändå veta hur ni känner.
Jo, det slog mig igår att mitt bokberoende är lite jämförbar med en diet. Och nu tänker ni: what, vad menar hon, hallå så är det inte alls!! Men jag ska förklara mina tankar.
Om man går på diet för att gå ner i vikt, då håller man koll på vad man äter, räknar kalorier eller fett eller kolhydrater, beroende på vilken diet man äter. Oftast äter man diet samtidigt som man börjar träna och då vet jag att med vissa dieter får man då äta mer, man har liksom "tjänat" in den maten. Och jag såg direkt en koppling till mina böcker! I år är jag med i Boktyckes utmaning (har skrivit om den många gånger, ni hittar den här.) Det går ut på att man ska bocka av olika punkter gällande böcker, t.ex: "Läs en bok med ett blått omslag". Jag ville vara med i den för att jag tyckte att det var en fin chans att få läsa böcker jag annars kanske inte skulle läsa och jag tyckte att det skulle vara kul att bocka av olika punkter. Vill ni veta hur det slutade? Det slutade med att jag skrev upp en bok för varje punkt. Jag skrev upp 65 olika böcker som jag ville ha läst innan året skulle vara slut. 65 böcker skulle innebära ca 5.5 bok/månad för att jag skulle klara det. Och jag tror att det var någonstans där som "störningen" kom in, att jag började ha koll, att jag började räkna hur många sidor jag behövde läsa per dag för att klara mitt mål. Jag började reservera upp till 15 böcker på bibblan trots att jag redan hade så många olästa böcker i bokhyllan (som jag dessutom hade planerat in i listan!) och högen med låneböcker bara växte. Jag blev stressad för jag hade så mycket i skolan och sen en dag, då satt jag hemma med 70 olästa böcker och 20 låneböcker och kände att jag klarar inte mer. Så då lämnade jag tillbaka låneböckerna och tänkte: jag läser en egen bok, då får jag låna en bok. Men då var jag tillbaka i "störningen" och "tjänade in böckerna". Att jag var tvungen att göra någonting för att få läsa en annan bok som jag var sugen på.
Efter det tappade jag min läslust lite, hamnade i en svacka och sen började jag inte riktigt igen för att det hände så mycket på skolan osv. Och igår kväll kom jag fram till detta, att det nog är som en störning jag haft (har?). För det har blivit lite laddat med böcker, och ni får inte ta detta fel, jag älskar böcker och att läsa mer än något annat men det har blivit lite, ångestfyllt. Och jag tycker att det är så synd, för som sagt, jag älskar ju mina böcker och allting runt om det, bloggen och alla ni underbara människor!
Jag säger inte att jag ska sluta blogga eller sluta läsa eller att det alltid kommer vara såhär. Men jag säger i alla fall upp mig från alla slags krav någonsin nu. Jag tänker ta bort goodreads och radera listan över alla böcker jag tänkt ut. Jag tänker hitta tillbaka till den där spontana känslan över att hitta en bok jag inte hade nån aning att den fanns innan jag såg den i butiken. Jag vill hitta tillbaka till en känsla som jag inte haft på några år. Framförallt vill jag läsa för att jag vill och inte för att jag måste. Jag vet att jag har pratat om detta förut, men när jag igår insåg att det var nån slags av störning, även om den inte är så seriös, så vill jag gärna komma ur det. Jag vill inte vara sådan. Jag vill på något sätt vara fri.
(Nu vill jag tillägga några saker:
1. Om jag skulle läsa det här själv så skulle jag tycka att det var fel av mig att jämföra med en diet, för jag tycker dieter är så utomordentligt dumt och att man ska försöka vara nöjd med sig själv, hur man än än och ser ut. Jag kämpar varje dag för att människor i min närhet ska se hur fina och bra dom är. Om du tar illa upp av detta inlägg så ber jag verkligen om ursäkt och håller med dig, det är fel av mig, men jag var på något sätt ändå tvungen att få lätta mig och detta var den insikt jag fick igårkväll och insåg att det var liknande.
2. I detta inlägg kan det låta som att jag har mått väldigt dåligt av detta, jag har inte farit så illa förutom att jag haft en väldig stress inom mig, men ni får inte tro att detta har fått mig att må så dåligt som det verkar i texten.
3. Ni får gärna kommentera era åsikter, hur ni tänker om detta och hur ni upplever det!! För jag är så intresserad och se hur ni tänker och om ni ens har tänkt tanken eller har/har haft den här stressen.
4. Jag är fortfarande osäker på om jag ska publicera det här eller inte, för ni tycker kanske att detta är hemska tankar av mig..)
Sedan vill jag också tillägga: När jag inte är här och bloggar om böcker, så finns jag även här, där jag bloggar om mitt personliga liv, så vill ni ha livstecken ibland så finns jag där. :)
Em Watts är betydligt mer pojkflicka än en partyprinsessa. Hon har inte alls lust att gå på SoHo Stark Megastores stjärnspäckade öppningskväll. Men hennes syster Frida vill, eftersom hennes idol Gabriel Luna ska komma dit liksom affärskedjans nya "ansikte", supermodellen Nikki Howard. Och någon måste hålla koll på Frida.
Men en olycka sker, som totalt ställer Ems liv på ända. Hon upphör plötsligt vara sig själv. Bokstavligen ...
Det tog ett tag för mig att läsa den här boken. Egentligen vet jag inte varför, för språket är lätt och handlingen är ganska intressant och boken flyter på ganska bra. Men det var ändå något som, jag vet inte, tog emot.
Allting börjar bra och jag diggar verkligen Em, att hon inte är som alla andra och någon jag faktiskt känner igen mig i en aning, men sedan när olyckan sker och allting vänds upp och ner? Nja, då gillar jag det inte lika mycket faktiskt. Jag förstår helt klart att det måste vara en stor omställning men allt detta tjat om det hela tiden? Och det här med att det finns killar kors och tvärs och hit och dit? Jag tyckte att det kändes lite onödigt med alla killar och ibland var jag tvungen att bläddra tillbaka för att komma ihåg vem som var vem.
Boken flyter ändå på väldigt bra, när jag väl läste så gick det undan. Det är ett enkelt och bekvämt språk, man vill bara gosa ner sig i språket och bara stanna en liiiiten stund till. Dessutom tycker jag att det är en kreativ handling som i alla fall har satt många griller i huvudet på mig för jag har drömt om handlingen flera nätter i rad, och det måste ju på något sätt betyda något bra. Att det har påverkat mig en del.
Sammanfattning: Jag gillar boken för att den går fort och språket är väldigt gosigt. Jag tycker även om den intressanta handlingen. Jag gillar inte boken så mycket för att det blir tjatigt om olyckan hela tiden och det är killar överallt. Men jag tycker att du ska läsa den om du vill ha en enkel "mellan-bok" som du tar sveper förbi.
Jag vet att dagens datum är 11:e mars, men jag tänkte att jag ändå ville föreviga det jag läste i februari. :)
I februari läste jag:
Vilken jag inte tyckte var jättebra. Nu i efterhand tycker jag dock om den mer än jag gjorde när jag skrev recensionen, för nu har jag smält den och kanske förstått något slags budskap samtidigt.
Det var den enda bok jag avslutade i februari, och jag är nöjd med det eftersom skolan var crazy under denna tid och den fortfarande är crazy, vi ska få byta lokaler för att vi har vattenskador osv, så det är lite crazy så att säga. Jag hann dock även läsa en novell av Miranda July som hette Den gemensamma uteplatsen och den tyckte jag väldigt mycket om! Om boken inte hade behövt lämnas tillbaka hade jag fortsatt läsa fler noveller av henne.
Jag hoppas att mars månad ger större läslust och att skolan ska lugna ner sig lite efter all dramatik ang. flytten osv. men jag får se, det som blir läst blir läst! :)
Hej på er! För ett tag sen taggade fina Pia mig att göra denna tag! Jag tycker det ska bli jättekul, tusen tack för nomineringen och förlåt för att det tagit sådan lång tid! :P
Bästa skådespelare = Bästa manliga huvudkaraktär
(OBS! måste vara huvudperson. Alltså inga kärleksintressen eller bästa vänner eller side-kicks)
Jag måste svara Cassel Sharpe från serien Berörarna av Holly Black. Ärligt så kommer jag inte ihåg så många manliga huvudkaraktärer? Måste bli ändring på detta! Jag övervägde dock att ta Jens från Vi måste sluta ses på det här sättet eftersom jag tycker så mycket om den boken!
Bästa skådespelerska = Bästa kvinnliga huvudkaraktär
Jag skulle vilja säga Katsa från Graceling eller Katniss från Hungerspelen eftersom det är två starka tjejer som jag verkligen diggar! Men närmast hjärtat ligger nog Hazel Grace från The fault in our stars.
Bästa scenografi = Bäst plot-twist
The Maze Runner, helt klart. Har nog aldrig blivit så överraskad av en bok, det är plot-twists i hela boken.
Bäst kostym design = Snyggast omslag
Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo är ett omslag som jag älskat från första stund.
Bästa manliga biroll = Bästa manliga side-kick
Oj, herregud vilken svår fråga! Hm.. jag tycker verkligen om Augustus Waters men Étienne St:Clair är ju också en stor favorit, just nu väljer jag Augustus eftersom det är den mest aktuella. :)
Bästa kvinnliga biroll = Bästa kvinnliga side-kick
Hermonie Granger. No explanation needed.
Bäst originalmanus = Mest unik/intressant handling
Här finns det många jag skulle kunna skriva, Harry Potter eller liknande men jag säger The maze runner eftersom jag aldrig någonsin har läst något liknande.
Bäst manus efter förlaga = Bäst bok-till-film-adaption
Catching Fire, jag har inte sett så många filmer som är gjorda efter böcker, men Catching Fire har en kategori för sig.
Bästa animerade film = Bok som skulle funka bäst som animerad film
Jag skulle tycka det var intressant att se Starcrossed-serien som animerad film, skulle vara coolt!
Bäst regissör = Bäst författare
Här finns det många nominerade men eftersom Johanna Lindbäck är den människa som hållit måttet bok efter bok, så säger jag henne. (Även om det är John Green som har skrivit den bästa bok som berört mig på så många plan.)
Bäst specialeffekter = Bok med bäst actionscen/scener
Åh herregud, jag som inte brukar läsa böcker med actionscener! Jag säger pass.
Bäst filmmusik = Bäst musik i en bok-till-film-adaption
The perks of being a wallflower har väldigt mycket bra musik i sig.
Bästa kortfilm = Bäst novell eller kort bok
För någon vecka sen läste jag en novell av Miranda July som hette Den gemensamma uteplatsen, den var superbra!
Bäst film = Bästa fristående bok
The fault in our stars. All times.
Bäst dokumentär = Bäst historisk skönlitteratur eller facklitteratur
(Jag tolkar frågan som Pia; bästa bok som utspelar sig långt bak i tiden, kan vara påhittad eller verklighetsbaserad)
Har inte läst jättemånga böcker med historia i, så jag svarar nog den enda bok jag minns just nu: Jane Eyre.
Och jag nominerar ingen men tycker ni att det är kul så gör den! :)
(Detta är ett uppdaterat inlägg av recensioner A-Ö då jag insåg att min gamla lista innehöll massor av böcker som det inte finns recensioner alls på. Därför tyckte jag att detta behövdes. Update: Listan är fortfarande inte klar och jag håller på med bearbetning av den.)
Andra böcker av författaren: Fangirl, Landline och Attachments
Eleanor is the new girl in town, and she´s never felt more alone. All mismatched clothes, mad red hair and chaotic home life, she couldn´t stick out more if she tried. Then she takes a seat on the bus next to Park. Quiet, careful, and in Eleanor´s eyes, impossibly cool, Park´s worked out that flying under the radar is the best way to get by.
Slowly, steadily, through late-night conversations and an ever-growing stack of mixtapes, Eleanor and Park fall in love. They fall in love the way you do the first time, when you´re sixteen, and you have nothing and everything to lose...
Nu har jag läst den. Äntligen har jag läst denna omtalade bok. För jag tror inte att någon av er har missat Eleanor & Park, men ni har antagligen sett det andra omslaget. Om jag ska börja med att prata om det. Först när jag hämtade boken på bibblan tyckte jag att det här omslaget var jättefult om man jämförde med det andra ljusa, fina, när dom sitter med hörlurar på sig och delar sladd. Men sedan, när jag hade kommit över den besvikelsen, så måste jag säga att jag tycker om det här omslaget. Jag tycker det är fint med tjejen med kappan och killen på bänken. Jag tycker även vädligt mycket om baksidan (som jag inte har en bild på..) där det är 6 skåp bredvid varann. Mycket tjusigt.
Om jag nu ska prata om handlingen. Jag trodde att den här boken skulle vara sådär, ni vet, fluffig, "flyga-på-rosa-moln" -ish. Och till en början tyckte jag att den var så, absolut. Det var ett väldigt lätt språk och jag tyckte väldigt mycket om den. Dom började bli kära i varandra och trots Eleanors trasiga familj så funkade det bra enligt mig. Sedan, när jag hade kommit till ungefär hälften, då började jag bli uttråkad. Riktigt uttråkad. Det kändes som att saker bara upprepades hela tiden, Eleanor klagade på att hon var ful och tjock, och I get that, hon kände så, men i HELA boken?? Det kändes lite väl överdrivet. Och dessutom fick jag bara ont i magen när Park fick ut för att hon hade kaosartade känslor. Lilla Park var ju så fin ju! Överlag funkar handlingen bra men om jag vore Rainbow Rowell hade jag kortat ner boken med ca 70-100 sidor, då jag känner att allt går extremt långsamt fram och det bara upprepas.
Nu ska inte jag spoila någonting här, men jag måste bara få ut mina åsikter om det där slutet. Jag kan inte säga att det var oväntat för mig utan det var något jag antog skulle ske förr eller senare. Dock tycker jag inte att det var ett vidare bra slut, då jag hade velat att det hade löst sig åt andra hållet istället. Nej, jag är mycket missnöjd med slutet och jag kände dessutom att det blev väldigt drastiskt på få sidor medan den annars så händelselösa handlingen var på många sidor. Det kändes ganska oplanerat.
Om jag skulle bedöma boken överlag så får den ändå godkänt. På Goodreads fick den 3/5, vilket ändå är övervägande bra. Jag tyckte väldigt mycket om Park och hans familj medan jag inte alls gillade Eleanor särskilt mycket och inte hennes familj. Handlingen är också helt okej, men som sagt så skulle jag kortat ner den en aning. Kanske hade jag väldigt höga förväntningar på denna bok eftersom många har hypat ganska mycket om den, och jag trodde att det var likvärdigt med Anna and the french kiss. Det var den inte enligt mig men den var ändå helt okej.
Jag tycker att den är läsvärd men kanske inte mer än så. Jag känner mig ganska splittrad men jag tycker att du ska läsa den om du vill läsa en contemporary och en bok med lätt språk.
Eleanor & Park kommer ut på svenska den 10:e mars i år! Himla kul tycker jag, att svenska förlag är så insatt i YA-böcker! :)
Jag har funderat på en sak. Det här med favoritförfattare och favoritböcker. Vad är det som gör att jag väljer att kalla en författare för favorit när jag bara läst en av hens böcker när jag tycker att en annan författare har skrivit många bra böcker men hen fortfarande inte är någon jag tänker på som "favorit"? Detta är något jag har funderat ganska länge på.
En av mina favoritförfattare är Emma Granholm som bl.a. har skrivit Simon & Sophie och Sjutton år & skitsnygg. Av Emma Granholms 4 böcker är det bara 1 som jag tycker är jättejättebra. Det finns 1 jag tycker är bra och sen finns det 2 som jag faktiskt egentligen inte alls tycker om. Ändå så säger jag att Emma Granholm är en av min favoritförfattare. Väldigt märkligt tycker jag, eftersom jag egentligen bara tycker om en av hennes böcker. Och vad är det som gör att jag kallar Emma Granholm en författare men inte Sarah Dessen?
Jag har gillat allting jag har läst från Sarah Dessen och är helt övertygad av att jag skulle gilla dom andra böckerna hon skrivit som jag inte har läst än. Ändå kallar jag inte Sarah Dessen för favoritförfattare utan jag säger bara att jag tycker hennes böcker var himla bra. Vet ni varför jag tror det är såhär?
Jag tror att det är såhär eftersom jag läste Emma Granholms första bok (som är den enda jag egentligen gillar) ganska tidigt i mitt "bokliv" och det var en av dom böcker som fick mig att inse att det fanns bra ungdomsböcker. Det var en av dom första böcker jag läste som jag kände igen mig i, och som passade mig. Jag tror att det är därför jag kallar just Emma Granholm för min favoritförfattare, för att hon har påverkat min läsning väldigt mycket och för att hon var en av dom första som gjorde att jag började läsa mer.
Jag tror att om jag ska kunna kalla en författare för "favorit" så måste boken påverka mig mer än att bara vara bra, i så fall måste den få mig att känna som jag inte brukar göra eller få mig att tänka på saker jag inte brukar tänka på. Ja, ni förstår vad jag menar.
(Uppdatering: Idag fick jag veta att denna video finns, där en känd booktuber diskuterar detta, jag hade inte sett den innan jag skrev inlägget men se den, för det är intressant. )
Hur känner ni inför det här? Jag är jätteintresserad över att få höra era åsikter kring detta ämne!
Tänkte samla några fina tips som jag tyckte väldigt mycket om och som har gett mig saker att tänka på! :)
1. Pia på Bookrelated skrev ett väldigt intressant inlägg angånende böcker skriva ur oväntade perspektiv för ett tag sen och det tyckte jag var väldigt intressant och gav mig en tankeställare. För visst skulle det vara kul att läsa om något man inte hade läst så mycket om innan? Det inlägget hittar ni HÄR.
2. Anna på Bookshelf skrev ett inlägg om när hon var tvungen att använda romerska bågar till hallongrottor men som blev himla bra ändå! Även fast jag inte smakat detta än så har jag varit i precis samma sits och ska prova detta recept så fort jag får tid. :) Inlägget finns HÄR.
3. Och tillsist vill jag tipsa om en film jag såg här om dagen, Theway way back.
Den här filmen handlar om den introverta, 14-åriga Duncan. Hans mamma har skaffat en ny pojkvän som Duncan hatar och tillsammans med den nya pojkvännen och hans dotter ska det tillsammans åka till ett sommarhus som pojkvännen har. Duncan VILL INTE vara i den nya familjen, han passar inte där. Så en dag cyklar han iväg och hittar ett vattenland där han blir erbjuden jobb. Vattenlandet blir Duncans räddning och ger honom mer än han någonsin hade kunnat ana.
Jag tyckte jättemycket om filmen, den var kanske inte genialisk med tanke på att handlingen är ganska vanlig men den var väldigt gullig och söt. Jag tyckte väldigt mycket om Duncan och vattenlandet. :)
Förra veckan kom denna trailer till TFIOS ut (vilket jag tror att alla vet vid det här laget) och självklart kollade jag på den. Jag hypade och grät en liten skvätt och så kollade jag på den igen, igen och igen. Den var SÅ fin. SÅ underbar. Men det fick mig även att tänka lite.
Det var länge sen jag tyckte om en bok så mycket som jag tycker om TFIOS. Jag kommer fortfarande ihåg varje detalj i den boken och jag älskar den av hela mitt hjärta. Sist detta hände var nog 3 år sen när jag läste Sarah Dessen för första gången. Det som däremot inte hänt med mina andra absoluta favoritböcker är att dom har inte blivit filmer efteråt. Och dom har definitivt inte blivit filmer så snart efter att jag läst boken. Och detta gör mig lite, jag vet inte, obekväm. För jag menar, tänk om filmen inte är lika underbar? Tänk om filmen förstör boken för mig?
För självklart har jag extremt höga förväntningar på filmen och det tycker jag inte är så konstigt eftersom boken var så extremt bra. Jag känner att om filmen inte håller måttet, så är jag hellre hemma än att jag kollar på den på bio. Samtidigt vill jag ju se den, för att se om den håller måttet. Förstår ni mina känslor?
Detta är inget stort problem egentligen, då jag antagligen kommer sitta där i salongen under premiären men jag ville dela mina tankar om detta.
Hur känner ni och har ni varit med om detta förut?
Ojojoj, vad januari har gått fort!! Året började ju med lov och sedan skolstart och vips, nu sitter jag här. Otroligt hur fort min tid går. Men nog prat om det, nu är det dags för en liten månadssammanfattning!
Mitt år började på absolut bästa sätt genom att jag läste denna fantastiska bok:
Sedan fortsatte det med dessa böcker, som jag inte alls tyckte var lika bra men ändå helt okej:
och så en klassiker från när jag var liten:
och tillsist så blev det ett bra avslut med dessa två:
Så, lite sammanfattningsvis då:
Denna månad har jag läst 6 böcker, varav 2 gjorde man mållös och en var ganska bra. Dom andra var helt okej. Jag sammanfattar det som en bra läsmånad, då jag dessutom har läst alla dessa i och med Annas bokutmaningar. Jätteroligt tycker jag!
Jag har även påbörjat några andra böcker denna månad. Just nu läser jag Eleanor & Park i skolan, Nyckeln innan jag somnar och har Pappersstäder i mobilen. Februari kommer bli toppen!
Det som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar.
June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.
Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.
För det första vill jag bara säga: egentligen tycker jag att det är lite sjukt att jag läser sånt här. Jag läser om en negativ framtidsvärld och det sker mord och inbrott och jag tycker att denna boken är bra? Det tycker jag är lite hemskt, jag menar, jag läser om sådant som kan hända i verkligheten och blir inte ens påverkad. Men, mer om detta i ett senare inlägg och nu till recensionen.
Boken utspelar sig alltså i en negativ framtidsvärld, en dystopi helt enkelt, där Day är brottsling och June är en högt uppsatt tjej i Republiken. Jag tycker verkligen om handlingen och det är otroligt smart av författaren att skriva utifrån bådas perspektiv, det ger hela boken en sammansatt helhet och som läsare känner jag bara att jag vill ha mer och mer och mer.
Språket i denna bok är helt otroligt. Jag läste ut den på en dag (igår) eftersom sidorna bara flög förbi, jag kunde inte sluta läsa. Språket är lätt och flyter bra men samtidigt så beskrivande och målande. Jag önskar att jag kunde skriva såhär bra för shit, vad det var bra.
Jag tycker om den här boken för att handlingen flyter på precis lika bra som språket. Det utvecklas fort och allting blir bara mer spännande efter varje sida. Kommer Day att klara sig? Och vad händer med June? Det var frågor som ständigt gick igenom mitt huvud och jag älskade varje sida, varje ord i denna bok.
Jag tycker också väldigt mycket om hur karaktärerna utvecklas hela tiden genom boken och att man i slutet förstår allas koppling till varandra. När jag förstod allas koppling till varandra och varje pusselbit las ut blev allt mycket klarare och hon har skrivit denna bok med extrem finemang och skärpa. Det känns som att det är väldigt väl planerat och jag älskar hur allt vävs samman på slutet.
Jag rekommenderar alltså denna bok varmt, till alla er som tycker om Hungerspelen och dystopier, då är det en alldeles utmärkt bok!
Stort tack till Modernista som skickade detta fina recensionsexemplar!!
Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting - vad som helst - för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger: "Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?"
Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning! Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.
En natt i New York. Nicks och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.
Jag har läst en annan bok av den här författarduon, Dash och Lilys utmaningsbok, och den tyckte jag väldigt väldigt mycket om. Detta är en tidigare bok av dem och jag hade nog ganska höga förväntningar på den. Och jag gillade den, det gjorde jag, men den nådde ändå inte riktigt fram till mig.
Jag tycker väldigt mycket om sättet dem skriver på och jag tycker väldigt mycket om Norah, hela hennes karaktär. Jag tycker om hennes val och det sättet hon lever sitt liv på. Jag tycker om Nick också, även om han mest bara är. Det finns små saker jag verkligen tycker om, till exempel Nicks kompisar i bandet, hur Nick och Norah träffas och hur hela hsitorien tar fart. Det jag däremot känner är att det inte finns nåt djup i boken.
Jag läste ut den här ganska snabbt, för över en vecka sen och precis lika fort som jag kom in i den, precis lika fort släppte jag den. Den berörde mig inte på något plan utan var mest bara en bok som man säger: jaha, och vad läser jag härnäst då? Det är därför recensionen kommer idag, för jag har inte vetat vad jag ska skriva om den, hur jag ska uttrycka mig. För jag tycker om den, det var en helt okej bok men det var väldigt snabbt överspolat och jag hade ingen lust att fortsätta läsa efter den här boken..
Så jag skulle nog säga att den skulle få 3/5 eftersom jag ändå tyckte om den, men samtidigt inte.
Okej, här kommer en sammanfattning för er som inte förstod någonting av min luddiga recension: Boken är bra, jag tycker att du ska läsa den om du vill ha en lätt mellanbok, men jag rekommenderar den inte om du vill läsa något berörande eller något som stannar kvar hos dig. Så.
Idag tänkte jag bekänna några av mina största synder gällande böcker. Och framförallt då, böcker från bibblan.
1. Jag viker hundöron. Detta är en hemsk vana jag har gällande låneböcker, men det är ofta jag är på annan plats än hemmet när jag börjar läsa en lånad bok och därför är det helt enkelt enklast. Jag tycker synd om böckerna såhär i efterhand och försöker verkligen sluta.
2. Jag bryter ryggarna. Japp, jag vet, I'm horrible.. Men på låneböcker, framförallt pocket, är det så enkelt att bara sno runt sidan så att jag kan hålla boken i en hand. Det är väldigt smidigt och mycket mindre ansträngade än att hålla upp hela uppslaget. Också en hemsk vana jag har.
3. Jag har den överallt. T.ex. i badet eller när det regnar ute. Ja, detta är också något jag uppmärksammade idag när det regnade ute. Hade det varit min egna bok hade jag för allt i världen inte läst den i buskuren när det regnade på den. Men med en lånebok kändes det mer okej. Jag ber er att inte ifrågasätta mina värderingar.
Så detta gjorde mig nyfiken. Hur gör ni? Gör ni också annorlunda beroende på om det är en lånebok eller inte?
Moa och Samuel har bestämt sig för att bara vara vänner. Det var så stökigt när det var förälskade - nu är allt mycket enklare.
Moa står inte längre bredvid och tittar på när killarna åker skateboard. Hon åker själv. Och nog kan man göra något litet för världen om man verkligen vill. Det har Samuel också upptäckt. Man måste vara med och förändra. Och visst klarar man sig utan kärlek när det finns vänskap! Eller hur är det egentligen med den saken?
Jag vill börja med att säga att jag läste denna bok som en punkt ur Annas utmaning. Inte för att det egentligen spelar någon roll men jag är glad att jag ändå fick plocka upp den. Punkten var att hitta en bok där en karaktär hade samma namn eller smeknan som en själv. Eftersom jag heter Moa och inte har några smeknamn letade jag efter en bok med en Moa som karaktär. Det var klurigt må jag säga, jag vet att det finns en Moa i en av Lisa Bjärbos böcker men dom har jag ju redan läst. Och så visste jag att jag hade läst en serie när jag var yngre med en Moa. Och gissa om jag blev glad när jag fick veta att det hade gjorts ännu en bok i serien, som jag inte hade läst! Jag blev glad och lånade hem den direkt.
Den här boken handlar alltså om Moa och Samuel, som var tillsammans förut men som nu har bestämt sig för att bara vara vänner. Men det är lite knepigt det där. Samtidigt har deras skejtar-ramp rivits och med det har dom förlorat sitt ställe där dom brukade hänga efter skolan.
Detta är en barnbok och det märks ju, det är inte så mycket text och det finns få men fina bilder i den. Språket är väldigt lätt och handlingen också. Men eftersom det är en bok så tycker jag inte att jag kan döma boken för det. När jag tänker tillbaka på när jag var yngre och jag läste den här serien tyckte jag väldigt mycket om den och jag kände igen mig jättemycket i karaktärerna. Jag älskade att Moa var en stark tjej som också skejtade, precis som killarna.
Så, detta blir en ganska kort recension men som sagt, jag känner att jag kanske inte kan döma dom brister jag ser nu, eftersom det är en barnbok. Överlag gillar jag den, jag tycker fortfarande väldigt mycket om både Moa och Samuel och jag tycker ändå om hur dom båda växer i den här boken. Jag gillar handlingen och sättet författaren avslutar hela serien. Det är ett bra avslut.
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket
Bok: Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket
Författare: Gunnar Ardelius
Antal sidor: 120
Förlag: Rabén & Sjögren
Serie: -
”Morris och Betty”, han sätter händerna för hennes ögon och berättar. ”Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz.” Hon tar bort händerna från ögonen. ”Det måste hända något sorgligt också, annars vill ingen se filmen.” ”Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka.” ”Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt.” ”Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar.”
Den här boken handlar om den första kärleken och tonårsförhållanden. Det är en bok med ganska lite text men den berättar så otroligt mycket ändå.
Jag tycker om den här boken just eftersom att språket är väldigt talande, det behövs inte många ord för att beskriva allt det fina/jobbiga. Jag tycker om den för att den känns sann, det är stor igenkänningsfaktor och jag tycker om det faktum att dom kanske är lite konstiga. Det är härlig att läsa om några som kanske skäms lite för sin familj osv, eftersom det speglar hur det faktiskt ser ut i verkligheten.
Jag tycker att det här är en klockren bok och jag skulle rekommendera den. Den sätter sig rakt i hjärtat och jag tyckte väldigt mycket om den. Speciellt det lätta språket och att det var så lite text. Stort gilla.
Jag tänker inte skriva någon handling till denna då det är en väldigt tunn bok som man antagligen tolkar olika, eftersom att det är bilderna som pratar och inte texten. Det jag däremot tänker skriva är mina tankar!
Detta var första gången jag provade på en grafisk roman/novell, tidigare har jag läst samhällskritiska seriealbum och Lou. Men jag ser ändå denna bok som den första jag läser inom den här genren. Det är en ganska stor men tunn bok och den innehåller helt fantastiska bilder. Redan vid omslaget är jag fast och inuti finns det bilder som nästan gjorde mig mållös eftersom de var så vackra. Boken har egentligen ingen handling men jag tycker att det var en väldigt fin och behaglig bok, som jag gärna skulle bläddra i igen för att se de vackra bilderna.
För det första vill jag bara be om ursäkt för att bilden i förra inlägget inte visades. Jag insåg inte det förrän efteråt när jag inte hade chans att ändra på det. Det är hemskt fult men världen kommer fortsätta ändå antar jag.
Nu vill jag tipsa er om en väldigt roligt grej! Anna på boktycke har skrivit ett inlägg med 65 olika utmaningar som man kan göra i år. T.ex. läsa en bok ur genren deckare, osv. Ni hittar inlägget här.
Jag tycker att detta är en jättekul idé och det gjorde mig sugen på att delta. Jag har ju inte satt några mål för i år men detta känns inte som mål, det känns mer som utmaningar, vilket peppar mig! Jag tycker det är en väldigt rolig idé och tycker absolut att ni ska delta! :)
Förr eller senare expoderar jag/The fault in our stars/Finaste boken jag någonsin läst
(bild och text från cdon.com)
Bok: Förr eller senare exploderar jag
Författare: John Green
Antal sidor: 307
Förlag: Bonnier Carlsen (Månpocket)
Serie: -
Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö). Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte. Men en eftermiddag i den där stödgruppen förändras livet. Augustus Waters, friskförklarad från sin cancer, dyker upp. Hazel möter Augustus Waters blick och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om. E p i s k.
Egentligen vill jag inte skriva en recension på den här boken. Egentligen vill jag inte diskutera den över huvud taget. EGENTLIGEN VILL JAG BARA LIGGA I SÄNGEN OCH GRÅTA OCH SKRATTA OCH BARA TÄNKA PÅ DENNA FINA BOK. Ja, lite så är läget. Men jag tänker att jag ändå ska försöka sammanfatta mig lite om den, så att ni får läsa hur den påverkat mig, för det har den verkligen gjort. Det kan man lugnt säga att den har gjort (hänvisar till meningen skriven med caps lock).
För det första vill jag prata om omslaget. Jag läste ett exemplar av det fula omslaget, det vita med dödskallen på. Jag gillar det inte alls. Jag tycker att just det omslaget är väldigt fult och om man jämför med orginalet tycker jag att det blir som ett skämt. Men. Sen finns detta pocketomslag också, det som är längre upp. Detta omslag älskar jag. Det är ett av mina favoritomslag nu eftersom det är så fint och jag älskar färgerna och lyktstolpen och paret. Mmm, mycket fint. Om man jämför detta med orginalet tycker jag att det är en klar förbättring. I love it, helt enkelt.
Och nu ska jag försöka prata om boken. Denna fina bok som har lett till både skratt och gråt. Jag vet att jag inte kommer kunna skriva en anständig recension av den, så letar ni efter det får ni läsa en annan recension. Letar ni efter en känslofylld recension av denna bok, fortsätt läs.
Den här boken beskriver på ett sådant fint och nyanserat sätt hur det (antagligen) är att vara cancersjuk. Den beskriver med ett språk som flyter lätt men som beskriver saker såsåså bra, jag lever med dom i boken och jag känner deras känslor. Jag ser samma saker framför mig och det känns som att jag känner huvudkaraktärerna. Både Hazel och Augustus och deras föräldrar och Isaac känns så riktiga, det känns som att dom lever där i Indiana och finns där på riktigt. Deras känslor känns sanna, deras ord också. Hela boken är som om det skulle ha hänt på riktigt.
Handlingen är utifrån sett antagligen ganska tragisk, Hazel är dödsjuk och i stödgruppen träffar hon bara andra cancersjuka människor. Men John Green, denna otroligt skickliga författare, får det inte att kännas tragiskt. För mig känns det fint och kanske lite sorgligt men så otroligt himla fint. För Hazel har insett att hennes liv kommer vara så och hon lever med det. Hon hatar det, absolut, men lever med det. Jag älskar hennes och Augustus diskussioner och jag älskar att dom båda vet deras öde men att det faktiskt inte spelar så stor roll i nuläget. Detta är en fin historia som alla bör ta till sig och läsa. För mitt i allt sorgliga och fina finns det väldigt bra skratt och flera gånger var jag tvungen att avbryta bara för att få le ett tag.
Och samtidigt då, som jag fick avbryta för att le, fick jag även avbryta ibland för att gråta. Det går över mitt förstånd hur man, i samma bok, kan lyckas med detta. Att få läsaren att bli så berörd men samtidigt få den att skratta i nästa mening, det är helt otroligt. All heder åt John Green alltså.
Karaktärerna tänker jag inte prata om då alla, som sagt, känns så riktiga och levande att allt bara får ett sammanhang och åh. Jag säger bara åh åh åh till karaktärerna. Så obeskrivligt bra och obeskrivligt fina.
Detta har blivit min nya favoritbok, alla gånger. För att språket är så lätt men beskrivande, för att karaktärerna är så otroligt välgjorda och för att boken inte alls är förutsägbar, jag hade aldrig kunnat ana att slutet skulle bli som det var. LÄS DEN. NU. Jag är avundsjuk på er som inte läst den än, för jag skulle vilja uppleva det igen och igen och igen.
